Gästbloggare Elisabet: Planer, tester, vänner och rosa sopsäckar

Allt går så mycket bättre med rosa! Framme i Motala för nummerlappshämtning.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag åkt på ett litet bakslag. Det började med att jag fick lite problem med höger axel, lite känning av inflammation i något muskel- eller senfäste. En så’n där sur och sugande känsla. Det blir värre när jag ligger eller sitter länge framför datorn på jobbet.

Var iväg och fick en kortisonspruta och blev bättre, men inte bra. Så jag tog upp det med min sjukgymnast som gjorde en sedvanligt ordentliga kontroll. När han var klar tittar han på mig och säger att jag ska lyssna på honom, ordentligt. 

Han hade hittat tecken på diskbråck i nacken, över tre diskar. På stående fot utfärdade han träningsförbud, eller rättare sagt allt som gjorde att jag kände av axeln skulle jag inte göra. Så avslutade han med att skicka mig till läkaren för vidare utredning.

En vecka senare var jag hos läkaren, samma undersökning, lika noggrant. Jo, nog var det så att det fanns tecken på diskbråck. Så remiss till magnetröntgen. Däremot så var läkaren lite mer förstående och konstaterade att ingångsbehandling av diskbråck ju är träning. Tillbaka till sjukgymnasten med den informationen och träningsförbudet drogs tillbaka. Så nu går jag på smärtlindrande behandling i väntan på MR. Och tränar på som vanligt.

Jag har haft en hel del problem med diskbråck efter att jag har haft inflammationer. Det här är fjärde gången, men första i nacken. Så nu är det inte bara det att jag ska fortsätta att lära mig hur jag cyklar off road, jag ska komma på hur jag gör det utan att få ondare i axeln också J

När jag fick ok på att träna igen då tänkte jag att ett litet uthållighetstest på cykel vore en bra inledning. Jag hade en startplats i Vätternrundan tillsammans med en kompis, Elisabeth. Det gick många varv i huvudet, men så bestämde jag mig – vad är det värsta som kan hända? Jo att jag måste bryta om axeln inte vill vara med längre.

Den obligatoriska före-start-selfien, Elisabeth och jag.

Så vi lastade cyklarna och for ner till Östergötland och ställde oss i fredags kväll på startlinjen i Motala. Första gången för oss bägge och en hel del ”happy-go-lucky” amatörer över oss J

Iväg ut i den ljumma kvällen, svischade ner till Jönköping (nåja, det kändes åtminstone så). Där kom regnet och uppförsbackarna!!! I Fagerhult hade jag så ont i axeln att jag ville bryta. Uppförsbackarna var inte alls trevliga för axeln. På något sätt så håller jag emot och/eller belastar axeln då. Men efter lite fika, en energigel, två alvedon och en titt på höjdkurvan så bestämde jag mig för att bryta, det skulle jag göra i Hjo. Det var ju ändå bara utför dit och då hade jag åtminstone klarat hälften …

En selfie mitt i natten i Jönköping – fortfarande torra.

Tänk vad lite medvind, slut på regn och utförs- i stället för uppförsbacke kan göra för humöret och orken! I Hjo hade jag piggat på mig igen och var beredd att ta mig tillbaka till Motala för egen maskin, det där med buss lockade inte längre. Så vi trampade på, stannade varje mil, ibland oftare, för korta pauser. Vi utnyttjade utbudet av massage och fika i varje depå. Vi, eller i ärlighetens namn jag, var inte snabba, men vi kämpade undan kilometer för kilometer. Gick i de värsta backarna. De sista två-tre milen kom eliten, de där som har motorcykeleskort, ikapp och körde om oss. Väldigt, väldigt fascinerande! Och definitivt en helt annan sport än den vi ägnade oss åt. I, vad kan de köra? 40 km/h?, så körde de om oss, småpratandes som om de var ute på en söndagspromenad. De delade med sig till oss av sin energi med glada tillrop och peppning. Så var vi tillbaka i Motala! 24 timmar och 24 minuter senare, tillsammans rullade vi in under skylten i hällande regn. Glada, trötta, blöta och skitiga fick en varsin medalj runt halsen! Vi klarade det! Tänk vad goda vänner och vilja kan få en att klara av.

Välförtjänt om jag får tycka själv.

Och bäst av allt, inte nog med att jag får sällskap av Maj, Elisabeth med dotter kommer också att stå på startlinjen i Oxberg i augusti, vilken grej! Tre starka tjejer och jag J. Nu vet jag ju att axeln håller även om jag får ont i den och distansen fixar jag. Det är det där med tekniken … Det är rätt mycket slira och svära fortfarande och inte har jag åkt utför backen i Brantbrink än heller. Bara för att ni ska få en uppfattning om min utmaning – jag körde Vätternrundans 300 km i samma snittfart som jag körde 17 km i Brantbrink senast … Jag har en lång väg kvar!