Var tog den där Maj vägen?

Ja, efter att ha bloggat ganska flitigt om min träning och diverse utmaningar så  försvann jag helt. Rakt ner i förkylningsträsket. Djupt.

Infektion på infektion med hosta och däremellan "bara" ont i halsen samt ny i infektion med hosta och feber. I början av december var det bara viktkurvan som pekade uppåt medan konditionen och humöret gick ner i bottenläge. Lederna var ju givetvis i uppror också på grund av utebliven medicinering. Efter diskussion med Reumatologen beslutades det om byte av biologiskt läkemedel, nu till en variant som är känd för att inte orsaka lika många förkylningar som den förra (något med immunförsvarsmekanismen antar jag). Först i mellandagarna ansågs jag tillräckligt frisk för att börja med den nya medicinen.

I väntan på start

Eftersom vi tyckte att vi hade ganska god medvind tidigare under året, maken och jag, hade vi tidigt i fjol anmält oss till Vasaloppets Öppna spår. När vi då inte kunde träna som tänkt och snön dessutom totalt uteblev utanför knuten tilltog missmodet.

Vi bokade in en träningshelg i början av januari och åkte upp till Mora för att stå på skidor för första gången. Oturligt nog var det mellan -20 till -25 grader den helgen så

det blev inte så många mil som vi tänkt. Dessutom var min form "ingen form alls" så det var ingen toppenkänsla man åkte hem med direkt.

Vid denna köldknäpp kunde dock skidklubbarna i Falköping och Ulricehamn spruta så mycket konstsnö att det fortfarande finns skidspår kvar idag. Ingen kunde väl undgå att höra talas om Världscuptävlingarna i Ulricehamn i januari? Dessa fina spår kunde vi sedan nöta i. Inte så många mil som tänkt men drygt 25 i alla fall. 

Med hjälp av hysterisk handhygien och många klunkar Ingefärsdricka lyckades vi hålla oss friska trots att influensan härjade i familjen och på våra jobb. Till slut stod vi på startområdet i Berga by på måndagen för att ge oss iväg. Jag hade bestämt att min ambition var att starta och åka så länge jag orkade. Att helgens fina väder var som bortblåst och nysnö och motvind väntade gjorde att den ambitionsnivån kändes helt ok.  Nu blev det så att vi ändå lyckades genomföra loppet! Vi tog nästan 10 timmar på oss, men det kändes riktigt bra trots allt. Lycka!!!

I mål!! Den här gången på skidor.

Jag har klarat mig bra från nya förkylningar och den nya medicinen tycks fungera bra så här långt. 

Tänk, så det växlar i känsla av relativ hälsa och ohälsa för oss reumatiker! Från att känna mig som en obotlig fåtöljvärmare till att trots allt göra en heldag i skidspåren.

Jag vet ju att det varit så här för mig tidigare och att det går att vända uppåt igen. Ändå är det så svårt att tänka positivt när man är under isen. Det är bara en uppmuntran till dej som just nu sitter i fåtöljen och inte tror att du kommer upp ur den mer. Du kan faktiskt komma igen!!!

Så till min nästa utmaning. Någon gång under vintern fick jag (och min bloggcykelkompis Elisabet, numera simmar-Elisabet en förfrågan om att vara med i Reumatikerförbundets monter under Sweden Bike Expo. Jag tänkte som jag oftast gör, att DET verkar spännande! Uppgiften skulle vara att svara på lite frågor på scenen samt vara tillgänglig i montern om någon skulle vilja prata cykling eller träning i allmänhet. Jag tackade i alla fall ja till detta. Som vanligt infinner sig känslan: vad har jag nu gett mig in på? Elin Löfberg, redaktören på Reumatikerbloggen har dock lugnat mig och sagt att hon tar hand om allt och att jag bara "hänger på". Detta återstår att se!

Har du vägarna förbi Stockholm och Älvsjömässan i helgen? Varmt välkommen att hälsa på oss i monter B03:20! 

Vårens nya träningskompis

Men först ska jag till Racerdepån och hämta min nya racercykel! Fortsättning följer......