tisdag 25 juli 2017

Gästbloggare Elisabet: Pers i Vansbro mot alla odds

En högvinst!


Läkaren skjuter bak stolen, vänder sig mot mig, lägger ner händerna i knät, ler lättat. -Vad sa du? I lördags? Nästan 8,5 minut? Ja du, då tror jag nog att vi inte behöver oroa oss för organsvikt just nu, då är det nog bara kortisonet som får dig att svullna så där.

Tolv dagar tidigare hade jag suttit på samma plats, en annan läkare, och frågat om jag ens skulle få simma. Mitt öga hade blivit sämre, kortisonet ökades upp rejält i mitten av juni. Så fick jag frågan om jag ville ta över en startplats till Vansbro, jag hade inte vågat anmäla mig eftersom jag varit så mycket snuvig hela vintern. Jag hann med två öppet vattenträningar och kände att det skulle bli kul att åka upp och simma.

Se’n kom snuvan, stort fult ord och en tur till vårdcentralen. Jag fick antibiotika, kortisonet var så högt så det gick inte att bedöma vad det var jag hade. Fem par dagar innan Vansbro. Jo, nog skulle jag kunna simma om jag kände mig ok. Fick förmaningar om att känna efter ordentligt och att komma ihåg att med den kortisondosen så låg min kropp redan på konstant ansträngning – så att hålla igen lite var att rekommendera.

Antibiotikan hjälpte, snuvan backade undan och jag vilade mig i form. Kvällen innan Vansbro så står jag i köket, min kompis i Mora har lovat fika på hemvägen efter simningen. Länge sedan vi sågs, om inte annat vore det roligt att ses. Det är nog min största drivkraft den kvällen, det som får mig att plocka fram våtdräkten, simglasögonen, handduken, de varma kläderna till efteråt. Mackorna blir bredda, kylväskan kommer fram, termosmuggen är förberedd för kaffet. Jag går och lägger mig och tänker att ”ja, ja – jag tänkte i alla fall åka”. Någonstans har jag resignerat, men jag vill ju träffa min kompis! Också!

Vaknar kl 5 på lördag morgon, klarvaken! Ja, allt är ju klart, ut med det och mig i bilen och knappar in Vansbro i gps:en. Gott om tid! Lagom till att jag kommer upp till Vansbro går segrarna i mål, jag hör speakern referera målgången medan jag parkerar. Bästa tid någonsin, älven är snabb idag. Hämtar startkitet och går mot starten. Där hänger den, skylten ”Simma lugnt” och jag ler lite – det får bli dagens devis för mig.

Kommer upp till starten, får på mig våtdräkten, får hjälp att dra upp dragkedjan. Hjälper min hjälpande hand så hon också får på sig sin. Lämnar in överdragspåsen och går till starten. Möter ”Rosa Mannen” vi hämtade nummerlapparna samtidigt, vi är bägge nervösa. Vädrar det och önskar varandra lycka till. Uppvärmingen startar – jag funderar över hur långt jag kommer att simma. Kommer jag ens till första bojen, 250 m?

Den obligatoriska selfien strax innan start


Starten går, ner med simglasögonen, handen mot chipavläsning, ner i vatten. Det är ju skönt! Prövar lite försiktigt med bröstsim, jo det känns ok. Tar ett par frisimstag, funkar det med. Jag börjar simma. Får se en kille som simmar in till linan och tar tag i den, jag frågar om allt är ok. Jodå, men han ska vila lite. Då ser jag den! Den är precis bakom mig, 250 m bojen! Jag simmar på, lägger mig längst till vänster, för att slippa bli påsimmad.

Det känns som att det går bra! Jag kommer nog i alla fall halvvägs – men vänta nu! VAD stod det på den där bojen? 1750m – jag är mer än halvvägs! Törs jag titta på klockan, jo det gör jag. Försöker mig på huvudräkning där i det bruna vattnet. Det går så där, jag hade ju inga aspirationer, kommer inte ihåg mina tidigare tider. Kommer in i min egen takt igen – armtag, armtag, andas, armtag, armtag, navigera – det är nästan meditativt.

Så helt plötsligt vänder vi upp i Västerdalälven, ser skylten om 800 m kvar. Fortsätter att hålla mig längst till vänster, jag siktar ju på att komma i mål. Vill inte behöva kämpa och trängas med alla som simmar fort och håller till höger där det är minst strömt. Vill hellre komma i mål.

400 meter kvar, jag kommer att orka simma i mål! 200 meter kvar! Så är jag under målbågen, jag sträcker upp vänster hand, svär när jag kommer på att chipet ju sitter på höger. Upp med höger arm ”PIP” grön lampa och jag är i mål. Går upp för rampen, tittar på klockan, 1.19.nånting. Nä! Inte möjligt – jag har gjort nåt fel, slog på den för sent och av för tidigt. För visst var det väl runt där jag simmade förra året? Får kolla det senare.

En funktionär öppnar våtdräkten, jag får min medalj och går mot duscharna. På med varma kläder, mat och så går jag hämtar mitt diplom. 1.18.11. Kommer upp till bilen, sätter mig och googlar - Döm om min förvåning! Jag har persat! Med nästan 8,5 minut! Hur i hela friden gick det till?!?! Så kommer jag på, all teknikträning jag gjorde inför Masters-SM – så mycket den har gett! Att jag på kortison och antibiotika, med fötter och underben svullna till nästan dubbel storlek, kan crawla hela Vansbrosimningen på personbästa och utan att ens vara andfådd när jag kom i mål!



Det är när jag berättar den storyn och får läkarens reaktion som jag inser – vi är ett bra segt släkte vi reumatiker! Keep on swimming!




2 kommentarer:

  1. Du är ju bara för underbar😂! Vilken kämpe!

    SvaraRadera
  2. Sandra Lindmark26 juli 2017 kl. 20:51

    Vilken otroligt stark prestation! Stort grattis - både till pers och återhämtning!

    SvaraRadera